Kaylas

Hur kommer det sig att ett katolskt hel­gon hyllas på detta sätt i vårt avkristnade land, då hon för de flesta katoliker utan­ för Norden bara är ett av hundratals andra helgon, ett namn i almanackan som den stora massan inte ens känner till?

Svaret är att vår Lucia är ett prakt­exempel på hur svensk kultur och tradi­tion har uppstått av impulser utifrån som blandats ihop med urgamla svenska tradi­tioner och på så sätt under seklernas gång blivit en unik fest som bara vi och de svensktalande i Finland firar.

Det började med det hedniska midvintermörkret. Ända fram till år 1753 var natten mellan den 12 och 13 december årets mörkaste, men år 1753 övergick vi till den gregorianska kalendern och då flytta­ des vintersolståndet till den 22 december, där det ligger nu. I folktron var den mör­kaste natten en fasornas och trolltygens natt då man måste vara på sin vakt. Där­ för satt många uppe för att skydda gård och djur mot allt ont som rörde sig i nat­ten.

Samtidigt var det så att i vår katolska almanacka var den 13 december första dagen på fastan, alltså var slakten klar och förråden fyllda och den natten således den sista före jul då man kunde äta sig proppmätt på korv och skinka.

Eftersom alla var goda katoliker på den tiden så följde man kyrkans och alma­nackans direktiv för Lucias dag. Man drack också en hel del för att stärka modet och skölja ner den goda maten. Lussebete kallades festen.

Under medeltiden var den 13 december också inledningen på vinterlovet för ele­verna från katedralskolorna, alltså var de hemma i städer och byar. För att få pengar till mer studier brukade eleverna, det var bara pojkar på den tiden, gå från gård till gård sjungande vackra sånger som de övat in i skolorna. De kom med lyktor och ljus, de var de första stjärngossarna. Någon fin­lemmad yngling kunde då vara utklädd till ängel med vingar på ryggen, och som gloria fick han en krans av ljus. Detta är en förklaring till luciakronan – men säg de historiker som är eniga, det finns skilda åsikter…

Uppenbart är i alla fall att det med tiden blev mer vrål och mindre skönsång på luciamorgonen, så någon gång i mitten av 1700­-talet ville präster och andra bildade per­soner i Västsverige civilisera luciaskrålet.

De förvandlade det hedniska brölet till en upphöjd kristen fest genom att låta den där vackra ängeln bli huvudperson. Ängeln fick komma med en vacker krans i håret och man tog bort fläskkorven och skinkan och satte i stället frukostbrickan i hennes händer.

Den första skildringen av en sådan luciamorgon är från 1764 och beskriver en lucia på Horns boställe norr om Billingen. Den första avbildade lucian är från famil­jen Silfverschiölds gods Koberg från 1848. Den nya seden spred sig från Västergötland via bruken i Värm­ land till universiteten i Lund och Uppsala varifrån studenterna sedan reste hem med traditionen till sina egna landsdelar.

Ännu kring 1920-talet hade de flesta svenskar utanför universitetsstäderna och Västergötland–Värmland aldrig sett en riktig lucia med ljus i håret, däremot hade många varit med om lussebete och fyllefesten.

Det var en tidning, Stockholms Dagblad, som år 1927 utlyste en omröstning bland sina läsare om vem som skulle bli Stockholms första lucia. Solveig Hedengran hette den utvalda som kröntes i Stock­holms stadshus och fick åka med sina tärnor i kortege till ljusfesten på Skansen. Täv­lingen blev en stor succé som snabbt spred sig till nästan alla städer i riket och över till de svensktalande delarna av Finland.

Så då du ser lucia idag, tänk då att här kommer levande svensk historia – en blandning av vår egen heden­dom, vår katolska medeltid och nutid, tonsatt med musik från Neapel. Resultatet är en unik svensk tradition som vi ska vara stolta över.