Kaylas

Skärtorsdagsnatten var i folktron häxornas natt. Häxorna flyger på smorda kvastar till Blåkulla för att umgås med djävulen och hans anhang.

Man måste stänga dörrar och spjäll och plocka undan alla redskap som häxorna kunde tänkas använda för sin blåkullafärd på skärtorsdagen: hötjugor, spadar, ugnsrakor, bakspadar och kvastar. För att skydda kreaturen mot påskkäringarna målade man kors på fähusdörren eller la stål i ladugårdströskeln. Annars kunde häxorna tjuvmjölka kreaturen eller använda dem till riddjur vid flygturen till Blåkulla.

Att dessa föreställningar knutits till natten före långfredagen är inte svårt att förstå. På skärtorsdagsnatten höll Jesus påskmåltiden för sina lärjungar och instiftade nattvarden. Senare på natten förråddes Jesus av Judas och Jesu lidande började. Enligt folktron släpptes alla onda makter fria i samma stund som Frälsaren blev dömd. Därför ansågs skärtorsdagsnatten vara häxornas natt. Man kunde skydda sig mot påskkäringarna genom att skrämma dem med skott och påsksmällare eller tända påskeldar.

Dagens beskedliga påskkäringar, utklädda barn, som önskar Glad påsk! och eventuellt överlämnar ritade påskbrev, har inte mycket gemensamt med de riktiga påskkäringarna.  Men från början imiterade påskkäringarna riktiga häxor, både till utseende och beteende. De hade täckande masker, kvast, ibland smörjhorn och kaffepanna och försökte skrämmas genom att kasta ner sten i skorstenen eller lägga en glasskiva över skorstenen för att röka ut familjen.

Traditionens ålder och ursprung är okänt, men den existerade åtminstone vid 1800-talets början i västra Sverige. Under 1900-talets början spred den sig därefter snabbt.