Kaylas

En stor del av svenska folket befinner sig i en dokusåpa-neuros (mig inkluderad), men tro det eller ej, flera av oss som tittar är faktiskt sociala och även utomordentligt intelligenta.

 

Men vad är det som får oss att titta på Big Brother, Bonde söker fru, Ensam mamma söker etc. I Robinson ser vi uthungrade människor på en öde ö, kramandes en träpinne som de vunnit i en relativt barnslig tävling. Varje vecka i ö-rådet sparkades den ut som inte hade lyckats få inträde till den heliga pakten.

Vad är det som engagerar oss i dessa såpor? Kanske vi upptäcker konflikter som hör till genomsnittsmänniskans vardag. Såporna visar ju människors brist på att upprätthålla tillfredställande relationer, dålig omdömesförmåga, mental obalans, tillstånd som alla har drabbats av ibland. I såpans värld behöver vi inte lösa några konflikter. Vi kan passivt se på. Vi kanske lindrar smärtan i våra egna liv och gör oss fria från alla jordiska förpliktelser och ambitioner. Vad skulle det annars vara som får oss att titta på dessa obotliga tråkmånsar som vid varje yttrande förlorar allt mer av sin intelligens, det finns de som haft oturen att förlora den helt efter bara ett par avsnitt.

 

Men idag ligger jag iaf i tv-soffan framför tv´n och myser – Det é ju Robinson, Färjan, Ensam mamma söker och Dallas ikväll :)

Den 30 januari 1981 hade ”Dallas” premiär i svensk tv, en serie som från början var menad att produceras i endast 5 avsnitt men som skulle komma att bli ett 357 episoder och nästan 13 år långt fenomen, som för alltid skulle förändra vår syn på inte bara på vad en tv-serie kunde vara – utan kanske på världen och livet i stort.
Idag, 19 år sedan sista avsnittet, kommer hela (nästan) gänget på och kring South Fork-ranchen i Texas tillbaka i 10 nya delar.

Visst fanns Lödder, De fattiga och de rika, Familjen Macahan, Onedinlinjen, Arvingarna, Herrskap och tjänstefolk, Forsythesagan - men Dallas slog bredast och gjorde starkast intryck av alla. I Dallas fanns så mycket mer som vi kunde älska att hata eller hata att älska: Pengar, vulgaritet, nätverkande, sex, otrohet, falskhet, en drink före middagen…

Över huvud taget var det mycket som inte var något i jämförelse med Dallas. Men detta var alltså 1981. Vi får se hur det blir nu när South Fork-gänget åter travar in i våra tv-apparater – till den gamla välkända signaturmelodin, minus hopplabasen – är Bobby fortsatt ädel och J R fortsatt ond, allt annat vore förstås otänkbart. Folk ändrar sig inte. Givetvis har deras nu vuxna söner, Christopher och John Ross, ärvt sina fäders främsta företräden, självklart spelar deras flickvänner andrafiolen och fortlever i halv förtvivlan. Pam (och förstås Miss Ellie) är borta, men Sue Ellen är kvar, de flesta är kvar, till och med Lucy och Ray är kvar, och därmed hela tjocka släkten Ewing där man antingen driver på eller värjer sig för slemma intriger. Kvar är också på sina håll avsevärda problem att leverera en klyscha på ett trovärdigt sätt: ”Blod må vara tjockare än vatten. Men olja är tjockare än båda. Hehe.”