Kaylas

Estelles kofta stickades av mormors mor Alice och har troligtvis burits av både Victoria och Madeleine. Här ser du hur du fixar en egen prinsesskofta. Och här får du fler gratis stickbeskrivningar.

Ja nu stickar vi som aldrig förr. Och det är inte längre syslöjden eller mormor som lär barnbarnen att sticka utan YouTube.

Det pekar uppåt hela tiden. Förra boomen var på 80-talet när folk stickade stora otympliga och stickiga tröjor och koftor i mohairgarn. Nu är det mest mindre plagg som mössor, sjalar, vantar och halsdukar, raggsockar, som gäller.

Folk vill sitta hemma och koppla av, coola ner lite grand. Många är stressade på jobbet och när de kommer hem vill de ha något för händer att sitta och vila med. Sedan är det modet som styr, nu är det väldigt modernt, folk vill ha stora tjocka halsdukar som viras flera varv runt halsen.

Att stickning är så populärt nu hänger förmodligen samman med trenden att sätta egen surdeg och att ”laga mat från grunden”. Många tillbringar en stor del av dagen framför datorn och då är det skönt att göra något handfast som kontrast.  Vi lever också i en tid då storstädernas medelklass blivit allt mer hjälplös i hemmet. När Rut-städerskan städar, Rot-hantverkaren snickrar och målar, personliga shopparen väljer kläder, rörmokaren byter packning i kranen, matkassefirman väljer vad familjen ska äta och kör hem maten, hundtränaren uppfostrar hunden, inredaren väljer soffa, läxassistans lär barnen att räkna och trädgårdsfirman beskär äppelträden kan det vara skönt att i alla fall klara att virka en mössa alldeles själv.

Det som på 1800-talet var enormt tidskrävande sysslor för arbetarkvinnor, att hålla familjen med kläder, vantar, sockor och mössor, nu på 2010-talet blivit ett nöje som letat sig in i alla möjliga sociala grupper. Det har blivit ett må-bra-medel, man gör det för välbefinnandet. Det finns många som haft utbrändhetssymtom som sagt att ”stickningen räddade mig”. När de inte orkat läsa böcker har de kunnat sticka, det samlar tankarna.

Lekfullheten och respektlösheten från gatans graffitistickare som stickar in cyklar och parksoffor har spridit sig till bloggvärlden. ”Tant kofta” stickar fodral till iPad i tweedgarn, ”Restgarnsblues” tipsar om stickade disktrasor, ”Stick å brinn” länkar till stickad gåbortsmustasch. Att klara att följa en stickbeskrivning utan att göra något fel är inte längre det som ger MVG, stickbloggarna sätter snarare en ära i att beskriva hur de gjort en egen twist på mönstret som passar just dem.

De som började sticka för några år sedan börjar bli riktiga nördar och vill bara lära sig mer och mer, inte bara rätstickning och slätstickning. Det är krång­liga mönster och man hämtar inspiration från Shetlandsöarna eller Estlands spetsstickning.

Tidigare var det tunnsått med idoler i slöjdens värld. Amerikanen Kaffe Fassett var en av de första. Andra namn är norskan Annemor Sundbø som skrivit böcker om traditionell stickning och hur man stickade in magi i plaggen, danskan Marianne Isager som låtit nordisk stickning influeras av Japan, Afrika och inkakulturen, Elsebeth Lavold som översatt vikingatidens ornamentik till stickade flätmönster.

Syjuntan har under 2010-talet fått nytt liv och blivit ett populärt sätt för kvinnor och en och annan man att umgås och handarbeta. Nu kallas det stickcafé och anordnas av garnaffärer, museer, bibliotek eller vänner.

I garnbutiken Litet nystan på Söder här i Stockholm ordnar ägaren Karin Larsson ibland stickcafé och även kurser. En tisdagskväll efter stängningsdags har elva kvinnor trängt ihop sig runt ett bord för att sticka, eventuellt få hjälp, men främst inspirera varandra. Den yngsta deltagaren är 27 år och ”har obscent många halsdukar, sjalar och strumpor hemma”, de äldsta i 70-årsåldern behärskar allt från tumkilar till estnisk stickning. De diskuterar garnsorter, mönster och favoritbloggar som Heléne Wallins En till Stickblogg.  Hon är duktig som sjutton. När man tittar på hennes blogg begriper man inte hur hon hinner sticka så mycket, hon måste sticka när hon sover, säger Carin Allard, 72 år. På de andras begäran tar Carin av sig skon och lägger upp foten på bordet och visar strumpan i opalgarn som skiftar i olika blågröna nyanser. Hon har stickat många sockor, de är bra att ge bort i present.

Samhället i dag är så oerhört komplicerat och högteknologiskt. Det finns en längtan att komma tillbaka till det som är enkelt och ursprungligt. I och med det kommer hantverk att växa sig starkare. Jag upplever en ny gröna vågen bland dem som är i 20-årsåldern, säger Birgitta Ringdahl. Hon är en av de trognaste kunderna på Litet nystan, hon tittar in varje vecka.  Litet nystan har även en blogg

I dag är många fler intresserade av design och att skapa sin egen stil. Det i kombination med att det finns många roliga garner som är lätta att sticka i och mycket inspiration på internet bidrar förstås till det ökade intresset. Mängden möjliga stickmönster är så otroligt många fler, det är lättare att hitta något som passar ens stil.

Idag betyder nätet mycket för att stickkonsten förs vidare. Det är inte längre säkert att mormor kan sticka om hon tillhör de generationer som anammade arbetsbesparande färdigmat och färdigstickat. I Karin Larssons butik kommer det in unga killar som lärt sig virka på YouTube. Numera finns mängder av instruktionsfilmer för stickning och virkning på nätet.

Nichlas Cederholm fick för några månader sedan för sig att han skulle sticka en halsduk när han var hemma och var sjuk. Räta maskor kom han ihåg från skolslöjden, men för aviga maskor fick han ta nätet till hjälp och hittade Hemmets journals stickskola. – 36 år och läser Hemmets journal, säger Nichlas och skrattar. Han gav halsduken till sin sambo. Sedan ville en tjejkompis ha en halsduk, först en till sig själv, sedan en till sin syster och en till sin sons pappa. När Nichlas lade ut bilder på halsdukarna på Facebook hörde snart fler kompisar av sig. Nu har han stickat 35 halsdukar och får hela tiden nya beställningar. Nichlas jobbar som steward och tillbringar mycket tid på hotellrum. Då är det skönt att ta fram stickningen framför tv:n.  Det är väldigt rogivande, lite terapi nästan. Det har gått så långt att det nästan är beroendeframkallande. Har jag inte fått sticka på en dag så tänker jag ”shit – nu vill jag sticka”.